År 1972 publicerade David Wilkins sin inflytelserika bok Linguistics in Language Teaching. I den konstaterade han bland annat att “Utan grammatik kan mycket lite förmedlas, utan ord kan inget förmedlas.” Och det går väl knappast att förneka att ett stort ordförråd är väsentligt om man ska kunna kommunicera framgångsrikt med andra, på modersmålet eller ett annat språk.

Forskning har visat att vi under de första 20 åren av våra liv årligen lär oss ungefär 1000 ordfamiljer, det vill säga grupper av ord som är besläktade med varandra, som t.ex. illustrera, illustrerade, illustrerad och illustration. En sexåring som börjar i förskoleklass har alltså ett ordförråd på mellan fem- och sextusen ordfamiljer, medan en student som just börjat på universitet känner till ungefär 20 000 ordfamiljer. Som jämförelse kan nämnas att man behöver ca. 7000 ordfamiljer för att kunna räkna med att förstå 98% av orden man hör, medan man behöver hela 9000 ordfamiljer för att kunna förstå 98% av en autentisk skriven text.

Som språklärare behöver vi alltså se till att ge våra elever ett gediget ordförråd i målspråket, och det bästa sättet att göra det tycks vara genom att uppmuntra dem att läsa!  Det finns en stark korrelation mellan hur ofta vi läser och hur stort ordförråd vi har. Men hur får vi elever att vilja läsa på ett annat språk, när många inte ens läser böcker på sitt modersmål?

Några som har lyckats med det konststycket är Bodil Engelshtein och Fruta Habtom, som med sina kollegor har drivit ett framgångsrikt Läsprojekt i engelska för elever på Åsö vuxengymnasium. De även fått ett pris av Stockholms stad för sitt arbete. I det här avsnittet av Språklärarpodden berättar de för oss om projektet, dess upprinnelse, utförande och utfall.

I dagens Sverige är engelska språket en självklar, och till viss del nödvändig, del av vår vardag. Vi tittar på engelska filmer på TV eller Netflix, lyssnar på engelska sånger på radio, läser engelskspråkiga webbsidor, och chattar med folk från hela världen på engelska. Och förmågan att kommunicera på engelska kryper allt längre ner i åldrarna, även om kommunikationen i fråga ofta rör sig inom väldigt specifika områden, som t.ex. dataspel eller ett annat fritidsintresse.

En konsekvens av detta är att engelsklärare möter elever som är allt skickligare på att uttrycka sig, och som inte alltid känner att de får visa upp sina kunskaper i klassrummet. Man riskerar att sådana elever tappar motivationen, särskilt om de redan anser sig vara fullgoda engelsktalare - åtminstone inom de områden de själva värdesätter. Utmaningen för läraren blir att låta eleverna ta mer ansvar för sitt eget lärande, ge dem utrymme i klassrummet, ge dem meningsfulla och utvecklande uppgifter att jobba med, och på samma gång öka deras språkmedvetenhet. Samtidigt får man naturligtvis inte släppa dem vind för våg.

Ett sätt att arbeta elevcentrerat i språkklassrummet är genom s.k. kamratrespons, dvs att eleverna ger varandra återkoppling på texter de producerat. Det man hoppas på att det här arbetssättet ska leda till är att studenterna genom att kritiskt granska andras texter ska bli bättre på att se bristerna i sina egna texter, samtidigt som de lär sig att ge och ta emot konstruktiv kritik. Alla är dock inte övertygade om att kamratrespons är rätt sätt att arbeta. Forskare har ifrågasatt hur effektiv och rättvisande kamratrespons är, så väl som sättet på vilket det brukar implementeras i klassrummet.

Men finns det sätt att använda sig av kamratrespons i språkklassrummet? Vad finns det för för- och nackdelar, och hur ska man gå till väga för att få bästa möjliga resultat?

Medverkande:

Jessica Berggren, filosofie licentiat i engelsk språkvetenskap och ämneslärare i engelska, spanska och franska

Tore Nilsson, filosofie doktor, och lektor i språkdidaktik vid Stockholms universitet

Moderator: Sara Lilja Visén.

Både forskare och undervisande lärare är rörande överens om att det gagnar språkelever att lyssna på målspråket så ofta som möjligt, vare sig det rör sig om så kallade “språkduschar”, där eleverna möter målspråket korta stunder varje dag, eller riktiga “språkbad”, där eleverna fullständigt omges av målspråket, till exempel under en språkresa. Ju mer vi hör av språket vi ska lära oss, desto bättre.

Men att bara möta målspråket räcker inte hela vägen för alla elever. De behöver strategier för att kunna ta till sig de främmande ljud och ord de stöter på. Det här blir extra relevant just vid hörförståelse, eftersom talat språk är väldigt situationsbundet; det finns bara i stunden, och i de flesta situationer kan man inte gå tillbaka och höra ett ord igen om man inte uppfattade det första gången.

Men hur kan sådana hörförståelsestrategier se ut? Hur lång tid tar det att utveckla dem? Och hur stor nytta har elever egentligen av att få lära sig hörförståelsestrategier i skolan?

Medverkande:

Tore Nilsson, lektor vid Institutionen för Språkdidaktik vid Stockholms universitet och studierektor för forskarutbildningen

Matteo Pavan, blivande ämneslärare i engelska och tyska, som går sista terminen på Kompletterande pedagogisk utbildning vid Stockholms universitet.

Moderator: Sara Lilja Visén

Här introducerar vi projektet Språklärarpodden och moderatorerna presenterar sig kort.